loke-fjallen-lyckelin

Jag är inte längre någon aktiv bloggare. Kanske kan man säga att jag vuxit ifrån det, eller inte riktigt har tiden. Facebook-sidan har blivit det jag i första hand använder för löpande uppdateringar av olika slag. (https://www.facebook.com/fotograflyckelin/)

Vår vandring i fjällen i år gav tid till eftertanke. Där kändes allt harmoniskt och man levde i nuet. Det ska bli det jag eftersträvar. Istället för att ägna så mycket tid åt ångest inför morgondagen, allt som måste göras, hinnas med, ta itu med, saker som KAN hända etc etc, eller vemod inför det som passerat och man inte längre göra något åt – istället försöka att bara vara för dagen i större utsträckning.

Ett år efter min operation kan jag fortfarande andas. Läkarna trodde inte att jag skulle gå mer än några månader innan det var dags igen, men så har det inte blivit. När man befunnit sig i ett läge där man varit millimeter från att kunna dö, att inte kunna andas alls, då är man väldigt tacksam över att helt enkelt kunna andas. =P Fjällvandringen blev en slags milstolpe som jag nådde, eftersom den gjordes ett år efter operationen. Och det gick utmärkt att vandra, jag kunde andas. Hur fantastiskt är inte det? Lite mer än ett år innan hamnade jag på akuten i Visby för att jag höll på att svimma av andnöd bara av att gå uppför en liten backe.

fjallen-kebnekaise-hund-australian-shepherd-hundfotograf-stockholm-norrtalje“In the end, it’s not going to matter how many breaths you took,

but how many moments took your breath away.”

Alla Hjärtans Dag

Ha en bra Alla Hjärtans Dag, allihopa!

Jag kommer dela ut en porträttfotografering denna dag. =) Den kan gälla dig själv och din kärlek, eller älsklingshunden osv. En timmes fotografering och tre bilder ur urvalet. Endast i Stockholms län och fotograferingen ska ske inom ett halvår, efter det förfaller den. Gå till Facebook-sidan för att delta! Pågår endast idag!

hjärtsheltieliten

 

 

 

Novemberbröllop

2016 har börjat, jag ligger efter med att uppdatera både blogg och gallerier. Jag jobbar på det. =)

2015 gjorde jag mitt första novemberbröllop, generellt är det lågsäsong den tiden på året. Det var det sköna paret Ulrika och Andreas som hade en enkel borgerlig vigsel, men en desto mer sprakande fest. ;)

novemberbröllop-stockholm-enskede-norrtalje-gotland

 

 

 

 

Operationsdagen

Jag har överlevt. För er som inte varit här tidigare så kan jag hänvisa till mitt inlägg om min trista diagnos. Från rätt diagnos till första ingrepp har det gått ganska fort. Nu var jag såpass illa påverkad att det inte riktigt var ett alternativ att vänta några månader, men svensk sjukvård har ju inte så himla gott rykte längre.

Jag lämnades på Karolinska sjukhuset tidigt tisdag morgon och blev visad till den sal och den sängplats som var min. Fick byta om till det där förnedrande plagget som bara knyts ihop med några snören baktill. De uppmuntrade mig att försöka tömma blåsan innan det var dags att rulla ner mig till operationsavdelningen och jag fick ta en lugnande tablett. Alvedon hade de också ställt fram, men det kan jag inte svälja. Hörde sköterskorna prata om att jag skulle fått den lugnande tabletten vid 06.00, men nu blev det 07.20 eftersom vi kom 07.00. Tja, vad kan man säga, vi hade blivit tillsagda att komma till 07.00. De rullade ner mig till operationsavdelningen och jag placerades i ytterligare någon sal där det var fler som verkade förberedas. En sköterska där ultraljudade min blåsa och jag blev återigen uppmuntrad att gå på toaletten, de är helt klart besatta av blåsor. ;) Jag satt i sängen och väntade ett tag sedan. Kände mig orolig förstås och tyckte livet var lite sådär lagom ¤orättvist¤. Man försöker ta hand om sig någorlunda, medan folk i släkten är storrökare och springer i skogen utan minsta luftvägsproblem! Jag var inte bara orolig inför det som stundade, utan oroade mig även framåt i tid, över eventuella fler ingrepp och skit. Suck. Narkosläkaren dök upp och hälsade, sade att det kommer gå bra, (går det dåligt är det inte som att jag kan komma tillbaka och hålla dig ansvarig, så det kan man ju alltid säga, tänkte jag spontant), såg avslappnad ut. Han spred lugn. Mina ögonbryn var bekymrade. Han berättade lite om vad som väntade. Narkossköterskan skulle dyka upp snart också, de skulle inte använda en mask på mig där inne, utan en mindre påträngande mojäng med bara två små pluppar i näsan för att syresätta mig. Överläkaren som skulle utföra ballongvidgningen dök också upp och undrade om jag hade några ytterligare frågor (vilket jag hade) och pratade återigen om dagens ingrepp. (Han verkade mer obekväm och stel över den mellanmänskliga kommunikationen. Jag gissar att om jag hade blivit läkare så skulle jag vara liknande, vass på själva operationerna, men mindre bra på det mänskliga mötet. =P) Jag visste redan att man använder ett laryngoskop (googla det, ni) för att kunna arbeta, men visste till exempel inte att man sätter skydd för tänderna, en viss risk att tänderna skadas finns förstås. Likaså kan klämskador uppstå, men detta verkade han finna högst osannolikt. Han kanske är sådär superduktig att han är bortom sådant, vad vet jag, men jag har läst om andra som råkat ut för det flera gånger, så en naturlig undran att ha. När överläkaren sagt sitt tog han helt sonika en penna och gjorde någon doodle på min hals. O_O Jag blev så förvånad och undrade vad han höll på med. Det var narkosläkaren som kanske läste mina tankar och gav en förklaring till denna galenskap. Nu skulle alla veta att läkaren samtalat med mig innan. Eh, jaha… En sköterska kom bärandes på en ett täcke och sade att vi skulle gå till operationssalen. Shit is getting real. Plötsligt skulle man alltså ställa sig upp i den där förnedrande särken och operationsstrumporna (som dessutom fick sådana där blå skoskydd på sig) och spatsera in på egna ben till sitt öde. Jaha. Ställde mig upp och försökte knipa ihop särken med ena handen, men då fick jag täcket över axlarna. Aha. Täcket var uppvärmt. Så fort vi klev in i operationssalen kändes det som att allt började gå fortare. Salen var kall, vilket jag tyckte var ganska skönt. Jag fick lägga mig på operationsbritsen och de undrade om jag behövde ytterligare ett täcke. Verkligen inte. Såg överläkaren glida förbi och börja förbereda sig en bit bakom mig. Usch, nu började det kännas jobbigt. Väggarna liksom sjönk närmare. Narkosläkaren var den som pratade med mig. Han försökte kollra bort mig lite genom att ställa frågor, vardagliga ting om vad jag gjorde i helgen och vad jag jobbar med och sådant. Då och då sade narkossköterskan något, förberedde mig på när hon skulle sticka mig i armen för att sätta infarten och så. Hon var bra, narkosmänniskorna verkar vara bra. Narkosläkaren satte en blodtrycksmätare på andra armen och trädde den där syresättningsgrejen runt mitt huvud och det började blåsa in i näsan. Någon spände fast mig i britsen. Plötsligt började rummet snurra och efter en stund fick jag höra att de börjat ge mig medel nu som kan göra mig snurrig. Jotack. En konstig smak i munnen. Det började blåsa kraftigare in i näsan. Allt började gå ännu fortare. Kände en begynnande panik när katastroftankarna gjorde sig påminda nu när jag snart inte skulle ha någon som helst kontroll längre. Tänk om något ändå går fel, även om det är ett enkelt ingrepp? När ballongen vidgas så stängs luftstrupen bokstavligen av helt en stund. De kanske bara lämnar den så och går hem, konstigare saker har säkert hänt! Så många röster och ljud, det blev bara högre och liksom brusade i öronen till slut. Allt förstorades på något sätt. Om någon tog på mig så kändes det väldigt tydligt och intensivt, som att någon pressade även om de bara tog tag försiktigt i min arm eller så, medlen som sprutades in i armen, något som skramlade, ljudet av syret genom de små rören i näsan… Narkosläkaren fortsatte prata och någonstans där blev det svart.

Kände mig som en byggsats...

Kände mig som en byggsats…

Någon sade åt mig att vakna. Jag kommer ihåg att jag höll ut ena handen och liksom försökte dra undan slöjor med den. Någon tog tag i min hand, eller klappade den, jag minns inte riktigt. Första sekunden störde det mig, jag höll ju på att dra undan slöjor från mina sinnen, men sedan kände jag mig väldigt levande istället. Överläkaren dök upp och sade något, men att vi skulle prata mer senare när jag vaknat ordentligt. Placerades i ”min” sal igen. Var lite yr, men kände inget illamående eller så. Halsen ömmade och sved. Efter några timmar kände jag mig sugen på sjukhusets ostmackor. =9 Hade med mig hörlurar och lyssnade på musik när överläkaren dök upp igen på eftermiddagen. Återigen var det inte mycket som talade för att han tyckte det här var favoritdelen av hans arbete. Han langade fram foton från ingreppet och jag blev så förvånad att jag utbrast ”oh my goodness!”. Inte för att jag är äckelmagad eller något sådant, jag trodde bara inte de gjorde så. =P Sakligt redogjorde han för vad som syntes på bilderna. Han hade mätt hålet som jag fått pressa luft igenom, blygsamma 5 mm. 5 MM!!! En normal luftstrupe är ca 2 cm i diameter. Fattar ni att det varit svårt att andas? Det förblir sannerligen inte ett mysterium varför jag känt mig alldeles matt och mer eller mindre fått vila en stund om jag gått upp till övervåningen hemma. Nu efter vidgningen har han fördubblat utrymmet, så jag har ca 1 cm. Där och då efter operationen hade jag svårt att säga något om det, då det gjorde såpass ont att svälja och det sved när jag andades och tog fokus från hur själva ¤utrymmet¤ kändes. Jag skulle ligga kvar över natten och fick flera gånger andas in någon form av gas som var mot svullnad och inflammation. I salen fanns fyra sängar, men det var bara jag och en till som bodde där den dagen. Skönt. En gammal dam som höll sig för sig själv. Jag hade med datorn och filmer och körkortsteorin och lyckades underhålla mig någorlunda. Första gången någonsin som jag var inlagd på sjukhus. Jag kände mig ensam och lite ledsen, tyckte för en gångs skull att det var ok att tycka lite synd om sig själv. Ingen hade möjlighet att besöka. Min man jobbade under hela besökstiden. Men till slut försökte jag somna. Bara för att bli väckt några timmar senare, 05.00, av en lite brysk sköterska som skulle ge mig inhalationsgasen igen. @_@ Sedan var det kört, låg bara och slumrade lite från och till tills överläkaren dök upp på morgonen för att ge ok för mig att åka hem. Och bestämma återbesök. Tog bussen hem och kände mig otroligt slut, att det ska vara så ansträngande att vara sövd en stund?

Så stylish.

Så stylish.

Nu har det gått några dagar när jag skriver detta. Halsontet har lagt sig, det svider aningens när jag drar ett djupt andetag, hostan är envis också. Och så har jag typ träningsvärk i käkarna. Men OJ vad jag kan andas! Som en atlet, det måste vara så!! =P Skulle de kunna frigöra mina luftvägar helt och hållet så måste jag bli en superhjälte. Keep up the good work, doc! Jag hoppas det håller ett tag och att återbesöket i september kommer kunna ge något positivt.

Kära trädgård…

Växthuset en kylig vårmorgon

Växthuset en kylig vårmorgon

Jag har inte haft mycket ork för dig i år. Det fanns så många planer, men det blev en fråga om hur jag mår. Men du levererar ändå en del på så gott som egen hand, där jag bara behövt hjälpa till litegrand. Nya tag nästa säsong, även om jag är otålig och vill att allt ska ske på en gång.

 

Det är en långsam process med trädgård. När vi flyttade till det här huset bestod tomten av enbart gräsmatta – supertrist. Vi gör allt från början med andra ord. I år tog iordningställandet av hönshuset och hönsgården den tid och ork som fanns. Slutmålet är att vi ska kunna vara självförsörjande på grönsaker (de man odlat själv går inte ens att jämföra med de man köper i affären – bättre på alla sätt och vis) så stor del av året som möjligt, inspirationen kommer från Skillnadens trädgård som lyckats mycket väl med detta.

Grönkålen odlas i en nättunnel som håller kålfjärilen och andra skadegörare borta.

Grönkålen odlas i en nättunnel som håller kålfjärilen och andra skadegörare borta.

trädgård07

trädgård03

Zucchini

Zucchini

trädgård01

trädgård04

trädgård02

trädgård05

trädgård06svarthöns06

En trist diagnos – subglottisk stenos

Generellt skriver jag inte om trista saker, knappt personliga saker, sedan många år. Det är nog högskolan och åren som myndighetsperson som effektivt fått mig att lägga locket på, att man inte ska synas och inte visa saker som säger något om mig som faktisk människa. Ungefär. Men jag har alltid älskat att skriva, få ur mig vad jag tänker och känner, och jag har inte haft något emot att andra som råkar vara intresserade skulle läsa detta. Före den tiden skrev jag mycket och öppenhjärtigt. Det var ett sätt att ventilera och i vissa fall träffade jag också likasinnade människor genom det. Nu ska jag vara både personlig och privat, för detta kanske även kan hjälpa någon annan (om man orkar läsa…).

linaöga

Jag tror att detta började redan för över ett år sedan kanske, men det är svårt att veta. Jag hade besvär i luftrören, men de var så generella att jag inte tänkte så mycket på det. Då jag har ett jobb med mycket damm och djurhår så tänkte jag att luftvägarna bara blivit irriterade så jag harklade mycket och så. Det är svårt att få iväg mig till vårdcentralen, jag gillar inte miljön och att försöka förklara mig och ofta känna att jag får ett likgiltigt eller i värsta fall ifrågasättande bemötande. Men i februari i år fick jag influensan från helvetet, jag har aldrig hostat så i hela mitt liv, halsen kändes som ett rivjärn efteråt. Och särskilt efter den flunsan upplever jag att det tog hus i helvete. Det blev jobbigare och jobbigare att göra ens enkla saker som att gå till busshållplatsen, hundpromenaderna kändes ansträngande och cyklandet ska vi inte tala om. Även jobbet påverkades eftersom det är ganska tungt. Gick till vårdcentralen i våras och satt där och stånkade, fick diagnosen astma och skeppades hem med bricanyl, som ju inte hjälpte alls. En mer drastisk vändning blev det nu i sommar då vi var på Gotland och jag var så otroligt påverkad. Backiga Visby höll på att ta knäcken på mig, jag stod och kippade efter andan var 20:e meter. Jag som knatat omkring i Visby i åratal. Försökte mig iväg på några cykelturer med min stora hund, Loke, och visst kom vi iväg acceptabla sträckor på ren envishet, men stundtals trodde jag att jag skulle svimma. Till och med när jag bara satt och tog det lugnt kändes det som att jag fick pressa ner luft i lungorna. Motsträvigt sade jag att vi nog måste kontakta sjukvården på ön. De var först tveksamma och menade att det var bättre att ta itu med det där på vår egna vårdcentral när vi kommer hem och göra en riktig utredning. … Ett par timmar senare ringde dock personen upp igen och sade att det inte hade känts bra att släppa oss, så vi fick en tid nästa dag på sommarmottagningen. Där hann jag knappt sätta mig förrän den doktorn sade att det bara var att åka till akuten, hej då! Då gjorde vi det och hon hade förberett dem på vår ankomst. Där stod de och kliade sig i huvudet lika mycket, tog lite prover, ställde konstiga frågor, lät mig andas in någon gas som inte hjälpte. Fick en tid hos en öron/näsa/hals-läkare nästa dag. Hon sade att något var fel (well, yeah) men hon kunde inte säga vad, utan remitterade mig till Karolinska sjukhuset. Det var första gången jag råkade ut för en undersökning med endoskop för övrigt. Det de hade där var ganska grovt och någon bedövning fick jag inte. Det var INTE trevligt, något som maskar runt i näsan och luftstrupen är INTE trevligt och triggar kräkreflexerna till max, i alla fall på mig. Hon såg helst att jag satte mig på första bästa färja hem, för hon kände sig inte bekväm med att jag var kvar på ön, resurser för att ta hand om mig om det blev värre skulle inte finnas. Eeh… Nä, jag stannade kvar veckan ut, hade ju sett fram emot Gotland i ett års tid. =)

Vi åkte nattfärja hem natten till måndagen då jag hade min morgontid på Karolinska. Under mycket stora protester från mitt håll ville läkaren där göra ännu en undersökning med endoskop. Han svor på all heder och samvete att deras utrustning var bättre, men jag var redo att vända på klacken. Läkaren sade mer eller mindre att ok, men då gör vi såhär… att vi gör det ändå. =P !!! Fick sitta och andas in en bedövande gas. Den gjorde att det var svårt att svälja, men det var en betydligt… ”enklare” upplevelse att göra kameraundersökningen med endoskopet. Läkaren spelade sedan upp det som filmats. Och källan till mina problem var inte svår att hitta, till och med utan att vara utbildad för det så kunde jag se att det ska inte se ut sådär. Ett område i mitt luftrör är så gott som avstängt, endast genom ett litet hål passerar det luft. Diagnosen är subglottisk stenos, en förträngning i luftröret. Detta kan uppstå till synes utan anledning och drabbar fler kvinnor än män. Min man verkade lättad över att det ”bara” var detta, han hade i tysthet oroat sig för att jag hade någon hemsk cancer. Jag är inte lättad, det är en jävla skitdiagnos att få. Något ”botemedel” finns nämligen inte. Det finns lite olika sätt man angriper det på runtom i världen, vissa ingrepp betydligt större och livskompromissande (that’s a word now) än andra, men generellt får man inte bort det, utan det dröjer bara kortare eller längre tid innan det kryper tillbaka och man måste göra något igen. Men visst har jag också hört de som varit symptomfria i många år och anser sig botade, kan ju bara hålla tummarna för att jag tillhör dessa. Jag gillar inte detta okontrollerbara som plötsligt ska diktera villkoren för mig nu. Och det känns som ett ont skämt för mig som har svårt för sjukhusmiljöer generellt och har svårt att hantera situationer där man är utlämnad i synnerhet utan full scale panic nu kanske måste bli så tjenis med läkarna att de känner igen mig när jag läggs in. Man vill inte vara en patient som läkarna känner igen, då är man där för ofta…

Den läkaren skulle visa upp inspelningen för sina kollegor och återkomma angående vad första steget ska bli. En överläkare, vars namn jag är oförmögen att stava i dagsläget, var den som tog över spakarna. Han har haft hand om flera subglottiska stenoser och i synnerhet på barn som jag förstod det. Han gick igenom olika operationsalternativ och var väldigt noga med att påpeka många gånger att man ska räkna med flera ingrepp. Doktor Dyster är vad vi kallar honom hemma för enkelhetens skull. Han gör säkert sitt bästa för att hålla nere ens förväntningar så man slipper bli besviken sedan, men han gör det så effektivt att man känner total hopplöshet snarare. Första steget för min del blir ballongvidgning. Detta är det mildaste ingreppet, eftersom man inte tar bort något alls, utan bara liksom spänner ut förträngningen lite. Vidgningen vill man främst göra för att ge mig lindring som jag förstod det, eftersom man inte tar bort något, så kommer det ju inte hålla sig så, utan något mer måste göras sedan. Men de vill inte gå in och skära eller ”lasra” i ett så inflammerat område.

På inskrivningssamtalet inför min operation har jag även fått träffa sköterska som intervjuat mig om allt möjligt om mig och kring mig, samt narkosläkaren. Narkosläkaren kändes otroligt trygg, det var det bästa mötet på sjukhuset. Inte för att han sade så fantastiska saker, eller att de andra är dumma (men dystra!) eller så, det var bara något tryggt med honom som person. Min man sade samma sak, att det kändes bra att han var den sista vi talade med. Jag var tvungen att fråga om det var han som skulle jobba själva operationsdagen också och det verkade så. Det kan kanske gå, det här. Enda gången jag sövts innan i mitt liv höll det på att gå illa, för att min kropp bestämde sig för att ta sig därifrån när jag lagts på britsen och de började spänna fast mig och sätta nålar och grejer. Och jag blir stark och hör typ inget när jag har panik. Vilket jag också berättade – alltså, räkna med att jag kan reagera oproportionerligt. Man får ju skämmas, men den logiska delen av hjärnan funkar inte alltid…

Överlever jag så ska jag skriva om operationsdagen också. Det är ju knappt en operation eftersom de ”bara” ska ballongvidga, men jag antar att det kallas operation i alla fall??