Operationsdagen

Jag har överlevt. För er som inte varit här tidigare så kan jag hänvisa till mitt inlägg om min trista diagnos. Från rätt diagnos till första ingrepp har det gått ganska fort. Nu var jag såpass illa påverkad att det inte riktigt var ett alternativ att vänta några månader, men svensk sjukvård har ju inte så himla gott rykte längre.

Jag lämnades på Karolinska sjukhuset tidigt tisdag morgon och blev visad till den sal och den sängplats som var min. Fick byta om till det där förnedrande plagget som bara knyts ihop med några snören baktill. De uppmuntrade mig att försöka tömma blåsan innan det var dags att rulla ner mig till operationsavdelningen och jag fick ta en lugnande tablett. Alvedon hade de också ställt fram, men det kan jag inte svälja. Hörde sköterskorna prata om att jag skulle fått den lugnande tabletten vid 06.00, men nu blev det 07.20 eftersom vi kom 07.00. Tja, vad kan man säga, vi hade blivit tillsagda att komma till 07.00. De rullade ner mig till operationsavdelningen och jag placerades i ytterligare någon sal där det var fler som verkade förberedas. En sköterska där ultraljudade min blåsa och jag blev återigen uppmuntrad att gå på toaletten, de är helt klart besatta av blåsor. ;) Jag satt i sängen och väntade ett tag sedan. Kände mig orolig förstås och tyckte livet var lite sådär lagom ¤orättvist¤. Man försöker ta hand om sig någorlunda, medan folk i släkten är storrökare och springer i skogen utan minsta luftvägsproblem! Jag var inte bara orolig inför det som stundade, utan oroade mig även framåt i tid, över eventuella fler ingrepp och skit. Suck. Narkosläkaren dök upp och hälsade, sade att det kommer gå bra, (går det dåligt är det inte som att jag kan komma tillbaka och hålla dig ansvarig, så det kan man ju alltid säga, tänkte jag spontant), såg avslappnad ut. Han spred lugn. Mina ögonbryn var bekymrade. Han berättade lite om vad som väntade. Narkossköterskan skulle dyka upp snart också, de skulle inte använda en mask på mig där inne, utan en mindre påträngande mojäng med bara två små pluppar i näsan för att syresätta mig. Överläkaren som skulle utföra ballongvidgningen dök också upp och undrade om jag hade några ytterligare frågor (vilket jag hade) och pratade återigen om dagens ingrepp. (Han verkade mer obekväm och stel över den mellanmänskliga kommunikationen. Jag gissar att om jag hade blivit läkare så skulle jag vara liknande, vass på själva operationerna, men mindre bra på det mänskliga mötet. =P) Jag visste redan att man använder ett laryngoskop (googla det, ni) för att kunna arbeta, men visste till exempel inte att man sätter skydd för tänderna, en viss risk att tänderna skadas finns förstås. Likaså kan klämskador uppstå, men detta verkade han finna högst osannolikt. Han kanske är sådär superduktig att han är bortom sådant, vad vet jag, men jag har läst om andra som råkat ut för det flera gånger, så en naturlig undran att ha. När överläkaren sagt sitt tog han helt sonika en penna och gjorde någon doodle på min hals. O_O Jag blev så förvånad och undrade vad han höll på med. Det var narkosläkaren som kanske läste mina tankar och gav en förklaring till denna galenskap. Nu skulle alla veta att läkaren samtalat med mig innan. Eh, jaha… En sköterska kom bärandes på en ett täcke och sade att vi skulle gå till operationssalen. Shit is getting real. Plötsligt skulle man alltså ställa sig upp i den där förnedrande särken och operationsstrumporna (som dessutom fick sådana där blå skoskydd på sig) och spatsera in på egna ben till sitt öde. Jaha. Ställde mig upp och försökte knipa ihop särken med ena handen, men då fick jag täcket över axlarna. Aha. Täcket var uppvärmt. Så fort vi klev in i operationssalen kändes det som att allt började gå fortare. Salen var kall, vilket jag tyckte var ganska skönt. Jag fick lägga mig på operationsbritsen och de undrade om jag behövde ytterligare ett täcke. Verkligen inte. Såg överläkaren glida förbi och börja förbereda sig en bit bakom mig. Usch, nu började det kännas jobbigt. Väggarna liksom sjönk närmare. Narkosläkaren var den som pratade med mig. Han försökte kollra bort mig lite genom att ställa frågor, vardagliga ting om vad jag gjorde i helgen och vad jag jobbar med och sådant. Då och då sade narkossköterskan något, förberedde mig på när hon skulle sticka mig i armen för att sätta infarten och så. Hon var bra, narkosmänniskorna verkar vara bra. Narkosläkaren satte en blodtrycksmätare på andra armen och trädde den där syresättningsgrejen runt mitt huvud och det började blåsa in i näsan. Någon spände fast mig i britsen. Plötsligt började rummet snurra och efter en stund fick jag höra att de börjat ge mig medel nu som kan göra mig snurrig. Jotack. En konstig smak i munnen. Det började blåsa kraftigare in i näsan. Allt började gå ännu fortare. Kände en begynnande panik när katastroftankarna gjorde sig påminda nu när jag snart inte skulle ha någon som helst kontroll längre. Tänk om något ändå går fel, även om det är ett enkelt ingrepp? När ballongen vidgas så stängs luftstrupen bokstavligen av helt en stund. De kanske bara lämnar den så och går hem, konstigare saker har säkert hänt! Så många röster och ljud, det blev bara högre och liksom brusade i öronen till slut. Allt förstorades på något sätt. Om någon tog på mig så kändes det väldigt tydligt och intensivt, som att någon pressade även om de bara tog tag försiktigt i min arm eller så, medlen som sprutades in i armen, något som skramlade, ljudet av syret genom de små rören i näsan… Narkosläkaren fortsatte prata och någonstans där blev det svart.

Kände mig som en byggsats...

Kände mig som en byggsats…

Någon sade åt mig att vakna. Jag kommer ihåg att jag höll ut ena handen och liksom försökte dra undan slöjor med den. Någon tog tag i min hand, eller klappade den, jag minns inte riktigt. Första sekunden störde det mig, jag höll ju på att dra undan slöjor från mina sinnen, men sedan kände jag mig väldigt levande istället. Överläkaren dök upp och sade något, men att vi skulle prata mer senare när jag vaknat ordentligt. Placerades i ”min” sal igen. Var lite yr, men kände inget illamående eller så. Halsen ömmade och sved. Efter några timmar kände jag mig sugen på sjukhusets ostmackor. =9 Hade med mig hörlurar och lyssnade på musik när överläkaren dök upp igen på eftermiddagen. Återigen var det inte mycket som talade för att han tyckte det här var favoritdelen av hans arbete. Han langade fram foton från ingreppet och jag blev så förvånad att jag utbrast ”oh my goodness!”. Inte för att jag är äckelmagad eller något sådant, jag trodde bara inte de gjorde så. =P Sakligt redogjorde han för vad som syntes på bilderna. Han hade mätt hålet som jag fått pressa luft igenom, blygsamma 5 mm. 5 MM!!! En normal luftstrupe är ca 2 cm i diameter. Fattar ni att det varit svårt att andas? Det förblir sannerligen inte ett mysterium varför jag känt mig alldeles matt och mer eller mindre fått vila en stund om jag gått upp till övervåningen hemma. Nu efter vidgningen har han fördubblat utrymmet, så jag har ca 1 cm. Där och då efter operationen hade jag svårt att säga något om det, då det gjorde såpass ont att svälja och det sved när jag andades och tog fokus från hur själva ¤utrymmet¤ kändes. Jag skulle ligga kvar över natten och fick flera gånger andas in någon form av gas som var mot svullnad och inflammation. I salen fanns fyra sängar, men det var bara jag och en till som bodde där den dagen. Skönt. En gammal dam som höll sig för sig själv. Jag hade med datorn och filmer och körkortsteorin och lyckades underhålla mig någorlunda. Första gången någonsin som jag var inlagd på sjukhus. Jag kände mig ensam och lite ledsen, tyckte för en gångs skull att det var ok att tycka lite synd om sig själv. Ingen hade möjlighet att besöka. Min man jobbade under hela besökstiden. Men till slut försökte jag somna. Bara för att bli väckt några timmar senare, 05.00, av en lite brysk sköterska som skulle ge mig inhalationsgasen igen. @_@ Sedan var det kört, låg bara och slumrade lite från och till tills överläkaren dök upp på morgonen för att ge ok för mig att åka hem. Och bestämma återbesök. Tog bussen hem och kände mig otroligt slut, att det ska vara så ansträngande att vara sövd en stund?

Så stylish.

Så stylish.

Nu har det gått några dagar när jag skriver detta. Halsontet har lagt sig, det svider aningens när jag drar ett djupt andetag, hostan är envis också. Och så har jag typ träningsvärk i käkarna. Men OJ vad jag kan andas! Som en atlet, det måste vara så!! =P Skulle de kunna frigöra mina luftvägar helt och hållet så måste jag bli en superhjälte. Keep up the good work, doc! Jag hoppas det håller ett tag och att återbesöket i september kommer kunna ge något positivt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>